-

Kärlek på distans 1.0

 
 
 
 
 
Hejhej kära bloggläsare. 
 
Jag hade tänkt att göra lite mer djupa inlägg om just kärlek och framförallt distansförhållande och planen är att först och främst berätta om min och Ls historia och sedan ha en fortsätting på detta då jag pratar mer allmänt om just det ämnet. Skriver dessa för att bevara minnen,få ut mina tankar och åsikter och dela med mig utav mina erfarenheter.  Kommentera gärna och dela med er om era tankar och åsikter eller erfarenheter, vore superkul att få läsa :-)
 

 
Till och börja med så är jag själv just nu i ett faktiskt med världens finaste Ludwig som nog ni flesta redan vet om, så låt oss börja med vår historia! Har skrivit lite om oss tidagre det kan ni hitta här.
 
Såhär var det, det var 4 dagar kvar till julafton 2014 då jag och L började prata med varann på sms sent på kvällen och det är tack vare honom. Dagen efter det så träffades vi nämligen och åkte skridskor med varann på en friåkning (skummaste egentligen om man tänker efter.) Men det var där allt började och när jag åkte för att träffa L så var jag inte alls inställd på att det skulle bli något, jag tänkte kompis bara. Men när vi väl träffades den kvällen och började prata mer och mer så flöt det på rätt bra och det blev liksom inte så hilma stelt. Jag minns dessutom att jag knappt ens hade något smink och dessutom bar mjukiskläder på mig, han likadant då han kom direkt ifrån en hockeymatch. Båda två inte alls fixade och det var liksom första gången vi skulle ses?! Haha. Men samma kväll när vi började prata och kom in på hans hockey och allt där ikring så nämner han även att han ska flytta såsmåningom till Stockholm för att lira i AIK J18! Som jag nämnde så hade jag absolut ingen tanke på att han skulle bli min pojkvän och speciellt inte när han nämnde att han skulle flytta. Då tänkte jag bara "NEJ NEJ NEJ IDA!! Det skulle du aldrig klara ändå. Tänk på hur lätt du blir svartsjuk och inbillar dig allt möjligt. Nej bara nej."  Vet inte hur det gick till men vi fortsatte träffas och han lyckades tillslut vinna över mitt hjärta, alltså totalt. Vi hade ca 6 månader tillsammans i samma stad innan han skulle flytta. Under denna tiden tillbringade jag i princip all min lediga tid med honom, vilket jag kan såhär i efterhand lite kan ångra då mina fina vänner hamna bakom men allt jag ville var bara att ta vara på den tiden då vi bodde 10-15 minuter ifrån varandra med bil som senare skulle bli 2 timmar. Jag tror om man inte varit i den sitsen så är det svårt att förstå så som när det gäller allt annat också. 
 
Vi blev tillsammans 22 februari så tog ett tag men vi sågs konstant innan också. När L flytta i början utav sommaren så tog det slut mellan honom och mig, 2 dagar efter han flyttat upp till Stockholm. Ni kan läsa om det här.  Jag mådde skit efter det men vi sågs en månad senare då vi skulle lämna kläder till varandra och även få en chans till att verkligen prata ut med varandra och reda ut hela grejen. Vilket vi gjorde kan man säga, jag minns även denna dagen väldigt väl och hur jag planerat allt jag skulle säga och att jag absolut inte skulle börja grina. Och nu får ni inte ta det fel, hade inte i baktanke att försöka vinna över honom utan ville bara få mitt sagt och berätta hur jag tänkte kring hela händelsen, för det var Ls beslut att göra slut. Efter den kvällen så sågs vi dagen efter igen då L ville ses och prata ännu mer. Så jag åkte dit och vi redde ut det hela och nu står vi här tillsammans igen, i ett distansförhållande. Som jag är mer än tacksam för, har så jävla kul med honom och är jävligt kär bara. Och hur underbart är inte det?
 
Nu har vi varit tillsammans ca ett halvår i distansförhållande och jag ska absoulut inte säga att det är lätt, verkligen inte. MEN jag har iallafall en person som betyder mest för mig och är finast i mina ögon, som är min. Hittade en sån sjukt bra text om detta för ett tag sedan och den fick mig att tänka till.
 
 
 
 
Hur sann?! Man borde vara tacksam för att man har besvarad kärlek ifrån sin kärlek. För att inte ha det är värre än det mesta, tro mig jag vet.
 
Lämna en kommentar // (4) Allmänt, kärlek

Allting har ett slut

09 Juli 2015, 13:19
 
 
 
Hejsan bloggen! Nu var det ett antal dagar sen jag skrev här, cirka 3 veckor ungefär. Som jag skrev i tidigare inlägget så tog jag en bloggpaus då det har hänt en grej som gjorde att jag helt enkelt inte kände för att blogga överhuvudtaget! Tänkte iaf nu berätta om detta, ni kanske redan fattade på inlägget nedan men Ludwig har gjort slut med mig. 
 
Jag tänker inte gå in på hur allt gick till och såntdär, det är mellan oss liksom och det tror jag ni förstår. 
 
Vet inte om det är rätt eller fel att skriva ut om sånt här, men ibland är det bara så skönt att få skriva av sig, inte bara i dagboken där bara jag får läsa eller till mina vänner. Även om det är ett bra sätt att jobba på att komma över någon, jag menar genom att älta det till sina vänner och jag har verkligen världens bästa vänner som alltid lyssnar, hade inte varit någonting utan er! Men nu när jag skriver detta här så ältar jag ännu mer. Älta är tror jag en del i procsessen av att komma över någon och sedan en grej till... Gråt,gråt till tårarna tar slut. Håll inte allt inom dig, det blir bara jobbigare då, släpp allt och lätta på trycket,haha. När L berätta vad han kände,ringde jag flera samtal till mina närmsta vänner då jag inte hade möjligthet att träffa dom och skulle försöka förklara i telefonen men grät mest bort allt men det gör inget, det är okej att gråta, kom ihåg det.Man får bara jädra ont i hvuvdet efter ett tag. Om det nu går att komma över någon, det vet jag inte? Som min kompis Ebba sa till mig "Jag tror inte man kan komma över någon,man lär sig bara att leva utan den." Detta låter så sinnesjukt tragiskt men jag tror också det är lite så, om man verkligen tycker om någon på kär-nivån så tror jag alltid det kommer finnas där även fast man gått vidare på nått sätt.
 
 
Efter man blivit dumpad av sin pojkvän som man trodde var ens största kärlek och mannen i sitt liv, då gör det otroligt otroligt ont kan jag säga. Det finns absolut inget värre än det, speciellt om det kommer plöstligt och man inte är beredd på ett sådant besked. Det är som en kniv rakt genom hjärtat. Man vet inte vart man ska ta vägen,vad man ska göra och man undrar vad fan man gjorde för fel. Man har tänkt på allt som skulle bli, L och jag hann dock inte vara tillsammans så länge men ett par månader och på den tiden hinner man funderar på framtiden, framtiden som i detta fall inte blir av. När jag var med Ludwig kändes allt så bra. Han hade allt det där jag sökte hos en kille,verkligen allt och det fanns ingen annan i mina ögon när jag var med honom, han gjorde mig till den lyckligaste tjejen. Kändes som om det skulle kunna hålla tills döden men plöstligt så förändras saker och det blir inte som man tänkt sig. Man har byggt upp en massa förväntningar och hur allt skulle bli och vara och sen bara krossas alla ens förhoppningar och drömmar. Bara sådär. "Vad du ser i horisonten, är inte alltid detsamma när du väl kommer fram. - Petter Alexis"  Och vad som gör ännu ondare är att det verkligen aldrig kommer bli vi igen, det finns inte på kartan att kunna drömma om en framtid med honom igen. "Att gå tillbaka till någon, är som att läsa om en bok. Man vet redan hur den slutar." Han kommer någon dag hitta någon annan som han säger allt han sa till mig,kallade mig och göra allt vi gjorde tillsammans med någon helt annan tjej?!?! Bara tanken att någon annan ska få kalla honom sin gör mig gråtfärdig. I min värld är han fortfarande min Ludwig liksom. Det är så jobbigt att på något sätt acceptera att man måste gå vidare och att han inte är min längre, det tar emot att skriva. Man börjar även funderar på hur man själv någonsin ska kunna hitta någon annan, hur man ska kunna lita på någon igen och att ge bort sitt hjärta igen? Börja om allt igen liksom. Att våga när man vet hur det slutade förra gången och när det kändes så rätt med Ludwig men var ändå inte rätt. Som det känns precis efteråt känns det omöjligt för man orkar inte med det igen men samtidigt så kan det vara mannen i ditt liv som bara passerar och då går man miste om något j*vla fint. 
 
 
 
Förutom att framtiden förändras så förändras även nuet, det blir tomt. Tomt så in i helvete. Ingen att sova bredvid om kvällarna,inga godmorgon sms,ingen att pussa på och allt såntdär som ett förhållande innehåller. Man förlorar verkligen så mycket, hela sig själv. Jag var även nära till Ls föräldrar så även den biten förlorar man. Inte bara L utan så mycket mer! Attt aldrig få sitta och äta middag med dom,aldrig få träffa deras underbara hundar igen, aldrig få komma hem till dom och allt såntdär. "Don't make someone your everything, because when they're gone you got nothing." Och det citat är SÅ HIMLA SANT!! När man gett hela sig själv till någon så har man absolut inget kvar sen när den bara drar och lämnar en med alla tårar. Ludwig vet dessutom allt om mig, verkligen allt och han vet hur jag ser ut ifrån topp till tå. När L lämnade så måste jag liksom försöka bygga upp mig själv igen då jag precis rasat samman och tappat bort mig själv någonstans på vägen lite. Finns typ ett citat som går "När ens hjärta har fallit i tusenbitar, hur vet man då vilken väg man ska välja." Alltså folk säger att man ska följa hjärtat men vad gör man om det är i tusenbitar? Jag vet inte hur jag ska göra för att bli lika glad som jag var förutom och hitta livsgläjde riktigt hehe... Jag har kommit en liten bit påvägen men man blir hela tiden påmind om allt genom små saker som inte går att undvika. Jag har läst en del texter och podcasts som handlar om olycklig kärlek och att bli dumpad, vad man ska göra för att på något sätt släppa taget om den man älskar och sådär. De flesta säger, "Ta bort honom från alla sociala medier, ta bort alla bilder på er osv." Visst om man tar bort personen från telefonen så slipper man ju bli påmind där men samtidigt så är alla bilder man har på telefonen minnen, det var en underbar tid och man har massa roliga minnen tillsammans och helt plöstlgit så ska man bara radera allt? Även bilderna på instagram känns inte bra att ta bort, det är ju som att kasta bort och radera vår tid tillsammans som om det inte var något bra och fint. Det känns inte bra heller. Men det kanske är det som krävs tillslut. Skulle kunna skriva så himla mycket mer om detta då jag har tusen miljarder tankar i mitt huvud men kanske kommer och gör ett till inlägg om kärlek såsmåningom. 
 
 
 
 
 
 Ni som aldrig varit med om "hjärtesorg", ni har säkert läst en massa om det och jag vill inte skrämma er på något sätt, om ni gillar någon gå all in men var rädd om era hjärtan. För att bli dumpad är så inte kul någonstans. Men när kärleken är bra så är kärleken det bästa som finns!! Ta vara på tiden med er partner, varenda liten sekund. Det ångrar jag att jag inte tog vara på tiden ännu mer än vad jag gjorde. 
 
 
 
 
 
 
Ni som däremot går igenom något sånthär eller för er som inte gör det med kanske, så har jag lite tips på texter,böcker och podcasts ni kan lyssna på! Först har vi, Michela Forni. Hon kan sätta ord på allt. Ni har hennes två böcker, Om att älska och sedan även En bok om kärlek. Jag har om att älska och jag rekomderar verkligen den! Som sagt hon sätter ord på alla ens känslor! Forni har även gjort en del podcasts tillsammans med en tjej som heter Dasha. Där finns det två riktigt bra podcasts om olycklig kärlek varav Dumpad. och Att gå vidare.
 
Tänkte även tipsa om en tjej som heter Sandra och har skrivit en text om att komma över någon, detta hittar ni här
 
 

 
Jag vet att detta vart ett rätt negativt inlägg men det får bli det!
Puss och kram så hörs vi förr eller senare,då en lite gladare Ida förhoppningsvis. Dröjer fortfarnade innan jag börjar blogga utan ville mest nu bara att vi ska veta varför jag är borta härifrån. 
 
 
 
 
Dancing on my own - Robyn #kärlek
Lämna en kommentar // (2) Allmänt, kärlek